Barbapappa...

Ja så känner jag mig rent kroppsligt, haha, en rosa barbapappa.
Stod igår och tittade mig i bastudörren (den är lite som en spegel) när jag duschat, och jag ser verkligen ut som en barba!
Men jag är samtidigt faschinerad över min kropp, för i den har jag skapat 3 fina barn. Inne i min mage lixom, det är så magiskt. Verkligen. Otroligt! Jag minns min första graviditet med Elias, när naveln lixom ploppade ur, min alltså. Men nu är naveln inte så faschinerande längre, när den inte vill ploppa in igen, haha. Den är som en knapp. Tänk om man kunde trycka på den och så sögs lixom allt bulligt in. Vad härligt det skulle vara, haha!
Men träning är nog nyckeln och jag har sån tur som faktiskt gillar att springa. Sprang en runda igår och konditionen börjar komma tillbaka, trots att jag bara hunnit ut 4 ggr. Igår gick det lätt och jag hoppas komma ut en sväng idag med. Ska anmäla mig till vårruset och tjejmilen iallafall. Det är kul att ha nånting att träna för även fast jag mest tränar för min egen skull. För att hålla mig i form, både fysiskt och psykiskt.

Häromdagen sa min pappa att jag blivit så lugn och att jag var en jättebra mamma. Tack! Det kändes så skönt att höra. Man hör det ju inte alltför ofta och ibland tvivlar jag på att jag är det. Eller ganska ofta gör jag det. Men så får man en kram och ett: "mamma jag älskar dig". Då, i just den stunden, är jag som lyckligast!!!